Om jag varit en humla (provläsning)

Min självbiografiska bok Om jag varit en humla, kommer ut senare under 2020. I den berättar jag om två livskriser som starkt påverkat min utveckling och självbild. Ett annat perspektiv är mina drygt 30 år i den svenska dagspressen, med spännande uppdrag både lokalt, nationellt och internationellt. Jag hade lyckan att få vara med om den mest omvälvande tiden i svensk press. Och inte bara vara med, utan även påverka den genom uppdrag i bland annat TU (Tidningsutgivarna).

Utgivningen var planerade till senare delen av 2019, men efter att haft manuset hos en professionell lektör och ett antal testläsare har jag beslutat mig för att arbeta om vissa delar av boken.

Titeln är ett arbetsnamn, det kan tänkas att det blir något annat innan jag är klar.

Här nedan finns första kapitlet. Om du orkar läsa, svara gärna på enkäten efter texten och kommentera gärna!

 

Del 1.

  1. Några försvunna timmar
  2. Ett hål i huvudet
  3. Avslöjande psyk-test
  4. Om jag varit en humla
  5. Mods på Teen Beat Club
  6. Hur jag hamnade på Stormen
  7. Lumpen­ – 15 månader i Kiruna
  8. Med Instamatic-kamera på första uppdraget
  9. Till Kumla, utanför murarna
  10. Hål i huvudet, men inte på mig
  11. Stoppa pressarna!
  12. När världen öppnade sig
  13. Globalt perspektiv på journalistik
  14. I skuggan av Tjernobyl

Del 2.

  1. Uppväxt i ett kraftfält
  2. Gudfar i de bolivianska bergen
  3. Ryktet om min död …
  4. The Big Bang Theory
  5. Ett onödigt flyttlass
  6. Flippar och floppar
  7. Befriad från dödsångest
  8. Den svåra vägen tillbaka
  9. Uppvaknandet
  10. På rymmen i Disney World
  11. Mitt hemliga barn
  12. Från St:a Clara till Hillsong
  13. Det svarta hålet
  14. Ett nytt perspektiv
  15. Tack!
  16. Personlista och litteraturlista

/PROVLÄSNING/

Kapitel 1, Några försvunna timmar

Jag får en vit tunn rock i min hand och blir hänvisad till ett litet kallt och ogästvänligt omklädningsrum. Bakom det ljusblå draperiet klär jag av mig. Behåller bara kalsongerna på och drar på mig den vita rocken. Jo, strumporna får jag också behålla på hade mottagningssköterskan meddelat.
Tack för det, tänkte jag, annars hade jag säkert frusit onödigt mycket om fötterna. Det var ju inte överdrivet varmt på avdelningen. Samtidigt undrade jag varför jag skulle klä av mig så mycket. Det var ju bara huvudet som skulle röntgas.
Naturligtvis tänker jag inte ifrågasätta något. De vet ju bäst och har säkert någon anledning. Dessutom är jag ju en vanlig lagom svensk, uppfödd på mellanmjölk. Vi ifrågasätter inte auktoriteter i onödan. Mesiga skulle nog många av våra nysvenskar från sydligare länder kalla det, om de lärt sig det ordet.
Ni skulle behöva lite av vårt polska temperament, som min älskling Katarina brukar säga. Hon vet ju vad hon talar om, det var ju hennes landsman Lech Wałęsa och hans kamrater på Leninvarvet i Gdansk som startade revolutionen mot Sovjetunionen. Historiens mest oblodiga revolution som till slut fick hela Östblocket att rämna.

Två sköterskor välkomnar mig när jag kommer in i röntgenrummet. Visar mig fram till en brits framför den stora runda apparat som snart ska börja snurra runt mitt huvud. Självklart har jag sett magnetkameror på bild tidigare, men nu är det allvar. Nu står jag själv inför den imponerande kameran som jobbar med en helt annan teknik än de kameror jag brukar använda.
Jag lägger mig tillrätta på den stela britsen. Får en kudde under huvudet, ett par hörlurar och en larmknapp i ena handen. Innan sköterskan hjälper mig på med hörlurarna ger hon mig tydliga instruktioner.

– Du måste ligga absolut stilla med huvudet. Om du inte orkar längre så tryck på larmknappen, men jag hoppas du kan härda ut så vi får en färdig bild av innehållet i ditt huvud.
Jo, jo, det där skulle mina kompisar hört. Jag kan genast höra deras sarkastiska kommentarer. Vilket innehåll?
Om de bara vetat hur relevant en sådan fråga skulle visa sig vara.

– Vi kommer att prata med dig med jämna mellanrum genom hörlurarna och checka av att allt är OK, fortsätter röntgensköterskan. Du kan svara oss, för det finns en mikrofon inbyggd i sladden till hörlurarna.

– Undersökningen kommer att ta omkring 45 minuter, och apparaten väsnas en hel del. Men vi bjuder på lite radiounderhållning under tiden. Vilken kanal vill du lyssna på?

– Radio Guld, tack!
Det här var ju på den tiden när den i Sundsvall så populära lokala kanalen hade sina glansdagar. Med röster som Dan Jerzewski, Niklas Axelsson, Frida Engström, Johnny Helenius, Ulf Thonman, Mattias Aamisepp och inte att förglömma min gamla kollega Per-Roger Carlsson med publikdragaren Dansbandskväll.
En annan av musikkanalerna har ju ofta kört med ”Bäst musik just nu!” Men de kommer aldrig i närheten av utbudet i Radio Guld. Därför gick de där 45 minuterna ganska fort, trots det intensiva metalliska ljudet från magnetröntgenkameran. Guldklassikerna avlöstes av lättsamt snack, då och då avbrutet av en annan röst i lurarna, ”Går det bra?
Visst det gick bra, även om tankarna hela tiden återvände till den ständigt närvarande frågan. Vad skulle de hitta? Hade jag ett allvarligt problem? Hjärntumör? Eller vad?

Allt började en stillsam söndag lunch hemma i lägenheten på Rådhusgatan i Sundsvall. När Katarina och jag flyttade in i vår första gemensamma lägenhet överlät hon med varm hand det mesta av köksarbetet åt mig. Vid en av våra första dejter hade jag bjudit henne på en kryddstark, saftig köttgryta som fick hennes smaklökar att gå i spinn. Efter det så överöste hon mig med komplimanger över min kokkonst. Jag sög åt mig av superlativerna som ett hushållspapper på en stänkvåt diskbänk. Därför blev jag permanent kock och inköpschef, när vi några år senare flyttade ihop. (Jag skrev först ”sög åt mig som ett läskpapper”, men kom på att det är väl bara de äldsta av er kära läsare som vet att det var något man använde för att bläcket inte skull kladda, när man förr i tiden skrev med en riktig bläck-penna.)

När det gäller att handla kläder, eller fyndiga lösningar för inredning och möblemang, då är Katarina alltid lika kreativ och handlingskraftig. Men att gå i matbutikerna, nej, det är det tråkigaste hon vet.
Jag hade absolut inget emot arrangemanget eftersom jag gillar både att baka och laga mat. Särskilt som Katarina alltid ställer upp när vi ska ordna fest, eller när jag helt enkelt tröttnar på min egen mat.
Den här gången skulle det bli en enkel räkomelett. En av de lättlagade favoriterna.
Fyra ägg och fyra teskedar vatten, salt, svartpeppar, paprikapulver och lite dill. Räkorna ligger på upptining sedan tio minuter.

Vi hade huserat i den stora fyrarummaren i Sundsvalls centrum i snart fyra år. Längst upp under takåsarna i ett av de få husen i Stenstan som inte är byggt vid förra sekelskiftet. Nya möbler och på väggarna enbart vår egen konst. Färg och form som alltid väcker uppmärksamhet när vi får nya gäster. Då får vi genast höra nya tolkningar av det man ser.
Från lägenheten på Rådhusgatan var det bekvämt promenadavstånd till vår ateljé. Bara tvärs över parken Hedern till Gula huset i ST-kvarteret. Ett av stans första Stenhus. Även där huserade vi under takåsarna, i en stor ateljé på över 100 kvadratmeter.

Jag börjar vispa ihop ingredienserna, men känner mig plötsligt yr.
– Jag känner mig lite matt, tror jag måste gå och lägga mig och vila en stund.
Jag lämnar den ofärdiga omeletten och går sakta in i sovrummet och lägger mig ovanpå täcket.
När jag vaknar några timmar senare tror jag att jag bara slumrat till en stund, vilket snart skulle visa sig vara helt fel. Jag hör att Katarina stökar ute i köket så jag reser mig och går med osäkra steg ut till henne.
Innan jag hade börjat vispa ihop min omelett hade vi bestämt att vi skulle åka en sväng till Ikea utanför stan. På väg tillbaka ut i köket tittar jag på klockan. Redan strax efter 17! Vart tog lunchen och dagen vägen?
– Skulle inte vi åka ut till Birsta, frågar jag när jag kommer ut i köket.
Katarina tittar på mig med en förvånad blick.
Hennes motfråga blir:
– Minns du inte vad som hände?
Jag bara ruskar på huvudet.
– Hur känner du dig?
– Jag är OK, svarar jag.
– Det var du inte för fyra timmar sedan, säger hon och sätter sig ner vid det runda köksbordet.
– Sätt dig! Hon nickar mot min stol.
– När du gått och lagt dig gick jag in till dig och kollade pulsen och pratade med dig. Satt där ett bra tag. Du minns inget av det?
– Ingenting. Jag minns bara att jag vispade omelett, helt plötsligt kände mig yr och gick och la mig på sängen.

Katarina tittar på mig en stund under tystnad.
– Du måste ringa 1177, säger hon till slut.
Sedan var karusellen igång.
Sjukhusbesök redan dagen därpå. Läkarundersökning och remiss till EEG och sedan magnetröntgen. Massor med frågor som rusar runt i skallen. Vad hade hänt egentligen?
En lätt stroke?
En hjärntumör som börjat spöka?
Någon annan kortslutning däruppe under den numera välrakade skallen?

Nu, två veckor senare, ligger jag här instängd i den mullrande maskinen som förhoppningsvis ska ge svar på mina frågor. Men vilket svar? Ett högst oväntat skulle det visa sig. Ett svar som om det kommit många år tidigare säkert gett mitt liv en annan inriktning.
Var jag rädd för beskedet?
Lite undrande och nervös, visst. Men rädd? Nej, egentligen inte.
Rädd för att dö?
Inte för själva döden, men ingen vill väl dö redan vid 60. Nu är ju medellivslängden för män 80+. Man skulle ju missa så mycket av livet om man checkade ut nu.
Livet efter detta då?
En verklighet som funnits där ända sedan de tidiga tonåren, men som kommit mer och mer i skymundan. Det var så mycket annat som tog plats i livet. Livet kom emellan helt enkelt.
Blev påmind om detta där jag låg, utlämnad åt den allt mer slamrande och pipande maskinen.

Mitt uppe i karriären som 40 och 50-åring hade jag fått det ena spännande uppdraget efter det andra. Uppdrag som inte bara förde mig runt till ständigt nya platser i Norden, utan även i övriga Europa och under några år fram och tillbaka till USA tre, fyra gånger om året. Till och med uppdrag som föreläsare på mediekonferenser både i Dubai och Hanoi.

Jag hade ju fått mitt drömjobb. Efter att ha provat på att arbeta som lastbilschaufför, mentalskötare, taxichaufför och offsettryckare kom jag äntligen rätt när jag fick mitt första frilansjobb som reporter på Nerikes Allehanda. Vilket några år senare ledde till en anställning på tidningen Dagens redaktion i Örebro.
Jag lämnade några år senare Dagen för att gå över till natten ­– som nattredaktör på Sundsvalls Tidning.
Ett steg in i mörkret, tänker du kanske?
Inte just då i alla fall. Jag fortsatte mitt engagemang i pingstkyrkan, men intresset svalnade mer och mer. I takt med att mitt arbete gick över till mer och mer spännande uppdrag och projekt. Tills slut hade jag nästan helt slutat gå i kyrkan.

Det nya livet innehöll så många nya spännande detaljer. Inte minst tillfällena att få resa och se nya miljöer, nya länder och lära känna kollegor från hela världen. Bo på flotta hotell och äta utsökta middagar i lyxiga restauranger och på storslagna fester.
Så där försvann tron på Gud?
Nej faktiskt inte.
När de existentiella frågorna kom upp till diskussion, i fikarummet eller vid baren på firmafesten, stack jag aldrig under stol med min inställning. För mig har det alltid varit svårare att tro att allt kommit till av en slump, än att tro på en högre makt. En tro som stärkts mycket påtagligt vid några bestämda tillfällen.
Ändå valde jag bort det livet. Inte så att jag vid ett bestämt tillfälle tänkte att nu räcker det. Nej det bara försvann sakta men säkert.

Det sprakar till i mina hörlurar.
– Nu är det bara fem minuter kvar, det klarar du eller hur?
– Visst, inga problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.